”Verkligheten” och utlopp

Med jämna mellanrum så kommer inlägg om rollspelandets skadliga effekter. Inte helt insatta föräldrar blir rädda, media hittar någon mer eller mindre udda typ att intervjua och rollspelarnas liv är återigen ifrågasatt.

Man frågar sig vad dessa ungdomar, för det handlar bara om ungdomar, kan bringas att föra av sitt rollspelande; saker som de tänks aldrig ha kunnat göra utan rollspelandets inflytande. Som den trogna rollspelaren jag är så har jag aldrig kunnat identifierat mig med denna bild och inte häller förstått vem det ska vara sant för.

Nu när jag åter finner mig jobba på en arbetsplats som kräver mycket emotionell närvaro och insats så känner jag också åter ett behov av rollspel som inte bara är ”för att det är kul” och jag undrar om det inte är så att rollspel faktiskt har den motsatta effekten än den fruktade.

Alla behöver mer eller mindre utlopp och alla har olika sätt och möjlighet att klara av detta. I vårt civiliserade samhälle är det inte alltid så lätt för många sätt är inte acceptabla. Vissa som har behov av acceptabla aktiviteter utövar dem och är utmärkt nöjda. Men vissa hindras av olika anledningar att delta och andra har svår- eller oacceptabla behov.

I rollspel hittar jag ett sätt att både ta en paus från min egen verklighet och att få flera av mina behov tillgodosedda, jag kan dessutom saker som emotionellt tynger eller intresserar mig. Det är också en social aktivitet och det är väldigt få saker (dock några) som blir bättre av isolering.

Min slutsats blir att rollspel är en ovanligt bra aktivitet och den har dessutom antagligen hjälpt många som har det svårt och förhindrat mången katastrof.

Tjänster och gentjänster, eller…

Såg just ett program om ”affärer” i naturen som tog upp symbioser och parasiter. Det slår mig att det kanske ligger i de som levers natur att överleva så bra de kan och göra så bra uppgörelser som de kan. Om parterna är hyfsat jämlika så blir uppgörelsen nyttig på något sätt för båda. Men om den ena parten är mycket svagare så blir den utnyttjad och den utnyttjande blir en parasit.

Parasitförhållandet är ju självklart stötande, men när jag tänker på det så kan nog symbiosen också vara stötande. Om denna uppgörelse blir stötande tror jag beror på vad parternas erbjudande består i. Ett klassiskt utbyte, både i naturen och bland människor, är uppassning mot beskydd. I naturfilmen ser det inte så stötande ut, men bland människor blir det lätt det. Att detta blir stötande måste bero på att tjänsterna värderas olika av oss; det är mycket sämre att passa upp på än att beskydda. Det är alltså sämre att vara svag (föga förvånande).

Då blir frågan vad vi gör åt detta; ska vi leva med det eller ta bort skillnaden (en klassisk uppdelning)?

Men jag undrar om det finns en annan väg. Tänk om vi skulle kunna tvätta bort våra fula stämplar, upprätta de nedvärderade. Tänk om det inte måste vara sämre att vara svag än stark eller sämre att vara kvinna än man, grön än blå….

Vi har så lätt att uppfatta motsatspar och när man har en sådan dikotomi är det så lätt att värdera dem även om de egentligen inte går att värdera (nominala värden). Tänk om det är vägen till utveckling, att ta sig förbi dikotomier.

Har kapitalismen ett samvete?

Man undrar ofta om kapitalismen har ett samvete eftersom det känns som att den inte har det; saker görs på ett moraliskt tveksamt eller dåligt vis för att någon eller några vill tjäna pengar. Men hur är det nu, behövs det inte minst två parter för att bedriva handel?

När vi köper saker och tjänster så är vi delaktiga i kapitalismen vare sig vi vill det eller inte och det är klart att man kan fråga sig vilket ansvar företagen som erbjuder dessa varor och tjänster tar och bör ta, men är det inte alltid lämpligt att granska vad man själv gör och vilket ansvar vi har när vi handlar?

Jag förstår också att den som har mycket knappa resurser vill få dem att räcka så långt som möjligt och att det inte finns utrymme att ta ansvar för världen om man inte har möjlighet att försörja sin familj. Jag vet dock inte hur intressant jag tycker att detta argument är för; hur många i vårt samhälle har så knappa resurser egentligen; vad händer med resten?

Frågor man kan ställa sig är om man tycker att det är ok att en kökshanduk kan få kosta mer än 5 kr/st, måste man ha en ny mobil var 6:e månad för att att det är kul och hur mår höns som ger ägg som kostar 1 kr/st.

Som försvar kan man hävda att konsumenten inte alltid eller så lätt kan veta om varan eller tjänsten erbjudas som resultat av moraliskt goda val eller inte, men jag vet inte hur bra försvar jag tycker att det är. Det är klart att en resa till Thailand i två veckor för 3500 kr lockar vem som hällts, men är det inte här som samvetet ska komma in? Hur kan det komma sig att en resa ända till Thailand kan kosta så lite? Vill jag häller åka billigt till Thailand än att titta lite närmare på den frågan?

Hur jobbigt det än är att erkänna så tror jag att kapitalismen har ett samvete ändats om vi har det. Om kapitalismen är samvetslös reflekterar det bara oss själva.

Jag och mig själv

En av mina trognaste sanningar är att det enda man stör sig på hos andra är sådan som man själv gör eller inte tillåter sig att göra. Detta är mycket användbart på många vis men det förstärker idén om att allt i ens värld handlar om en själv även ens fiender.

Nu när jag åter börjat arbeta med ett människovårdande yrke stöter jag på många människor jag stör mig på och många som jag känner för. Från slutsatsen att allt dåligt jag kan se hos andra har en motsvarighet i mig själv så antar jag att det samma gäller för allt gott jag ser i andra; jag känner igen mig själv på något vis.

Men nu när jag tänker efter så finns det en tredje grupp, de som inte berör mig alls eller särskilt mycket; är det då så att de helt enkelt inte är så lika mig (vad jag kan se i alla fall)?

Hittills så verkar det ganska enkelt; allt handlar om mig (i min värld). Nu är det ju dock inte riktigt så enkelt; vad händer med attraktion, de jag är attraherade av; vad har de med mig att göra?

Som den dikotomiserande varelse jag är undrar jag om det går att ställa upp de som inte är lika mig i grupperna: de som intresserar mig och de som inte intresserar mig. Då får jag de fyra komponenterna: det jag gillar och ogillar (i mig själv och andra) samt det som inte intresserar mig och det som lockar mig. Det låter som en fyrfältare med de dikotoma variablerna känt och okänt samt bra och dåligt.

Hit men inte längre ledde den tanken; jag vet inte om jag blev något klokare.

Varför fantasy?

Varför är vissa intresserade av fantasihistorier och andra inte?

Efter att själv ha älskat det länge utan att fundera över varför är det nu en fråga dom intresserar mig mycke.

Jag har många vänner som är intresserade av Fantasy och många som inte är det; jag har en mor som är en stor fan och en mormor samt en svärmor som inte för sina liv kan begripa vitsen med det. Det vanliga argumentet att fantasy inte är bra litteratur intresserar mig inte eftersom det inte värkar rimligt att en genre är dålig; det måste väl ändå vara en författargärning som är bra eller dålig. Så varför tilltalar det vissa men inte andra?

Jag såg nyligen en dokumentär om Selma Lagerlöf och det stärkte det jag har börjat tro. Nämligen att behovet av Fantasy har att göra med hur bra man trivs med sin tillvaro, kanske som liten, och en längtan efter andra spelregler där man kan konkurera eller ett samanhang där ens egenskaper är uppskattade.

Om man inte finner det man behöver där man är så söker man efter det där man kan.

Äntligen indiskt

Efter att ha försökt besöka Indian Garden vid Hornstull en längre tid utan framgång så har det äntligen skett; jag har nu fått njuta deras goda mat tillsamans med några vänner och blev mycket belåten.

Detta är även startpunkten för mitt bloggande som jag tror har blivit relevant i mitt liv nu, inte för att jag först nu har något att säga utan för att jag tidigare varit utan den plattform jag verkar behöva för de nyare medierna, min kära iPhone.

Behovet av denna plattform och mycket mer kommer jag att utforska framöver här; vi får se va det blir.
再见!